anniesaventyr

Idag firar vi att det har gått och blivit vår här på vår ö.
Förvisserligen regnar det, men Elin har blivit blondare och jag har en hatt på huvudet.

Och liksom det mesta när det gäller mig och frugan finns det inga mellanting.
Vi är antingen glada eller ledsen, fulla eller bakfulla, tillsammans eller ensammast.
Och så är även omgivningen runt oss.
Igår var det vinter. Idag är det vår.

Så hattar på, klackar i taket. Drinkar i halsen. Brudar på G. Hejdå.

Idag ska jag uppleva något jag aldrig trodde jag skulle få. Om bara några timmar ska jag få sitta på en bio med min pojkvän och bästa vän och se på min och världens bästa film Jurassic Park, numero uno! Steven Spielbergs mästerverk är back on the big screen och jag can't freaking believe it.
Filmen jag växte upp med, som jag hade ett party temasatt med, vars låtar konstant går på repeat i min hjärna ska jag få se på BIO!

Det är uppladdning tills uppföljaren, Jurassic Park 4 - Där de bygger upp igen parken igen!
Och jag känner mig otroligt omöjligt uppladdad!
Tack och hej, jag älskar livet.
Och Jurassic, och Steven.

- Jag såg på Facebook att hon har pojkvän nu.
- Hon?

Jag? Jag såg på Facebook att jag har pojkvän nu.
Jag är antagligen lika förvånad som Faceook över det faktum.
Men jag antar att jag till sist insåg att de jag hatat så intensivt under en uppväxt utan pojkvän, hade jag antagligen hatat precis lika mycket utan bättre hälfter. Och att det faktiskt inte behövde bli jag.
Jag kanske kan vara en cool brud då, kanske kan vara ett sådant par som Kate Moss & Johnny Depp.
Ja, så nu är jag inslängd i ett oväntat äventyr.
Vem skulle tro att för 3 år sedan när jag skaffade denna blogg, som sårad liten 16åring skulle sitta här med en pojkvän, lika cool som Johnny Depp - herregud. Detta är mitt liv nu, men till bruset av vinet kändes det rätt. Förrvirrande med rätt.

Jag har aldrig varit så lycklig över två lediga dagar som jag är nu.
Att få dricka vin och sova ut dagen efter - vilket privilegium!
Hemmafest? Förfest? Utgång? Shottar? Öl? Vin? Åh, valet är mitt.
Och imorgon vill jag vakna som Katy i t.g.i.f med illamående underbara minnen.

Ödet har dock givit mig minus på mobilpengar så inget fylleringande kan det bli - tacka din lyckliga häst! Bara 9 mintuter kvar av hälsningsfraser, bokningar, ursäkter och överföringar. Åh dag tas snart över av kväll. Mina ögon ska få sällskap av sotad kajal, och min kropp ska prydas av glädje. Min hals ska få vin och min hjärna brus.
Detta är min poesi och det mixas som en drink med det jag kan bäst.

Idag på min buss till jobbet, nr 11 fick jag en underbar känsla.
Vi åkte förbi en hållplats där en tjej stod med ett halvätet äpple i munnen. Det var ganska kallt, och hennes smala ben såg ut att frysa. Hade jag haft en kamera då, hade jag ställt in sepia (den ända inställningen jag faktiskt kan sen min gamla nokiatelefon) och tagit en underbar gulnad bild right there and then.
Och jag tänkte att
Nu ska jag bli fotograf! Jag som har så många ideér och tankar och ser nya coola saker och hänger med fina människor kommer få fram underbara bilder även om jag inte kan ställa in eller framkalla.

Och det är underbart. Att jag kan faktiskt göra exakt vad jag vill, även om jag är fattig eller helt enkelt är dålig på att fotografera så kan jag göra det - stjäla en kamera och ta dåliga bilder för att ge mig själv utlopp.
Skriva en ungdomsfilm ska jag också göra - en bra, meningslöst meningsfull film om just nu. Om mitt liv just nu som är så viktig för mig, men inte många andra. Men för mitt liv skulle jag vilja hoppas, att det jag gör nu har en betydelse för hur jag kommer end up, hur allting kommer planas ut.  Vad är annars meningen?

Spela in filmer, skriva böcker, skiva låtar, fotografera folk, teckna och måla konstverk. Kanske se på en film emellan allt det där, för att få ta en paus. Men för viktigast av allt få en känsla av att få göra det man vill.  Bara att veta det gör att jag bara behöver skriva en sida, en låttext eller ta ett ända fotografi. Tyvärr räcker det inte.
Den tillfredställelsen varar inte tillräckligt länge..

I torsdags gjorde jag något jag aldrig gjort förut.
För första gången i mitt livsjukanmälde jag mig, när jag in fact inte var sjuk utan bara lite trött i huvudet.

Idag fick jag skäll.
Jag hann bara komma till jobbet, vara glad i cirka 1 minut innan jag såg mailet. Annie, kan du komma upp och prata med mig under din rast!

My nerver orkar inte med att vänta på att få skäll eller vad det nu kunde tänkas vara, så jag gick upp till chefen, 2 våningar upp Du ville prata? med nervös engelska.

Ja, de hade ju tydligen checkat min facebook och visste att jag hade varit ute på Snigelbaren i torsdags, och antog att dagen efter spenderades bakfull i sängen då jag ringde med en historia om matförgiftning. 
Jag kände inte att det var läge att förneka så jag fick en sista och första varning & knäppandes med fingrarna sa hon att hon kan sparka mig like that!

Älskade lojala Elin sa att hon ville gå rakt upp och säga upp sig, inte bara för hela skälla på hennes bästa vän-grejen utan för att det helt enkelt räcker med utskällningar, möten och hot från deras sida. Arbetsmiljön har ju inte direkt varit på topp här..
Jag ändrade ju sekretessinställningarna asap på Facebook, men ärligt talat är jag nervös för att publicera detta inlägget också. Det känns som att de har kameror överallt, kanske små minikrabbor med sändare där de kan se allt man skriver och säger om de.
Detta kanske blir ett sista inlägg från arbetsdatorn, kanske får jag ett nytt mail imorgon Annie, du har bloggat ner oss på internet , vi måste let you go.

Det är bara så typiskt - Då jag vet att två andra brudar, aka the good girls på jobbet som säljer så bra också sjukanmälde sig, då de in fact var i Italien. Men de får såklart ingen skit, ingen skäller väl på the good girls. Men är man lite sådär högljudd, hänger med Elin och verkar vara en partybrud så krävs det inte mycket för att det ska kallas till möten och varnas. Och den här skiten kommer hänga med en sålänge man inte går över till the dark side, där man slickar ass och säljer ut sina kollegor.
Jag fick en flashback, då vår gamla klassföreståndare ville prata lite med Elin och mig en dag efter lektionen. Jo då hade vi ju haft ett engelska nationella hör&skriv-förståelse prov där jag missat en hel sida! som jag svär till gudarna måste varit ihopklistrad - Inte fan skulle jag bara hoppa över en sida bara sådär.
Men då hade ju gamla Matte gått in på fejjan och sett att jag och Elin spenderat dagen innan drickandes öl hemma hos Lotta! Och att bakfyllan gjort att jag medvetet hoppat över en sida i provet, och ni kan ju egentligen och allt det där.

Men alla dessa sjukanmälande, duktiga brudar som hoppade av kurser eller som helt enkelt var onaturligt sjuka onaturligt ofta fick ingen utskällning. Inga besvikna blickar om att de vet att man kan egentligen. Inga jävla möten. Men sålänge man väljer att vara en sån brud som de dömmer med en blick, kommer de ha ögonen på en.

It's both a blessing and a curse man...

Det märks ganska tydligt hos Toulouse Residence att det är två dagar kvar till lön.
Idag när jag öppnade kylskåpet och skulle äta mig en näringsrik frukost mamma! var brödet möglat.. Så lite flingor tänkte jag,  men då var mjölken sur.
Så jag fick helt enkelt sätta mig och äta några torra, deppiga flingor ur en skål som om det vore nyttiga chips.
Don't get me wrong, jag gillar chips men inte fan ska de vara nyttiga.
Så fram till på torsdag har jag en hamburgare och några strån spaghetti kvar, Elin har en cornbiff och en klick yoghurt. - Wouldn't trade this life for nothin'.

Thank God för biokortet - som gör att jag och Elo, hur fattiga vi än är kan gå och se hur många filmer vi vill.
Idag blir det en creapy spansk thriller som fått något pris på någon festival. Jag vet inte mer än att Antonio Banderas ska vara med och att trailern är sjukt skum.
Vi kan alltid smita ut därfirån om det inte är så bra och smyga in på en annan. Ett trick som gör att man känner sig kriminell och cool. Spänning i vardagen får man inte gratis. Det måste man arbeta för.

Nu ska jag nog suga lite på Elins tröja, som jag bär eftersom alla mina kläder börjar ta slut. Seriöst, de ligger i det svarta hål som är vår tvättkorg, som bara växer och växer eftersom tvättmaskinen vägrar pumpa vatten?
Thanks landlord, for giving us the house that God forgot.

Hungrigt, fattigt Anniemal med smärta i ryggen signar ut.

It feels so good to be back.
Efter för många om och men med min nya blogg, samt multiple emails med en snubbe från Devote som påstodd att min gamla blogg aldrig funnits (?) tog jag det som ett tecken att gå tillbaka till min älskade gamla blogg och ge upp hoppet om en karriär som känd bloggare på Stureplan och istället till historier om mitt liv och försök till poetiska texter.  

Jag har hört att för att skriva bra måste man skriva det man vet, det här är vad jag vet:
Jag är 20 år gammal och bor för första gången i mitt liv i ett främmande land, utanför min svenska säkerhet. Detta främmande land heter Irland - en grön ö fylld med guinessdrickande, fyllesjungande, fotbollshuliganande, dubbeldäcksåkande kosymnissande med gympaskor på fötterna, gansternackande ungar och grönögda, rufsthåriga rockstars in the making.
En ö jag befunnit mig på nu i en månad och en vecka exakt idag. Då jag hunnit med följande:
Skaffat en rumskamrat, en kanin och en ny lägenhet med röd vägg! (en röd vägg som gjorde att vi helt förbisåg det faktum att tvättmaskinen saknar vatten, att duschen bara har två lägen; iskallt eller skållhett.. och att taket saknar isolering som gör att vi hör varenda liten tanke hos grannarna ovanför oss.
Men de kallar det väl inte Dirty Old Town för ingenting, antar jag.
Jag har hunnit med att få ett jobb som en hotellbokare, bli utskälld av en hemsk norrman och prata gamla Höllviken med en underbar göteborgare.
Hunnit bli seriösa bandaids tillsammans med Elin och Johanna för The Gorgeous Colors - gå på min första dejt med Jeff, sångaren i bandet.
En riktig dejt med middag och vin. En underbar dejt.
Jag har hunnit äta svensk mat och hänga på IKEA.

En del nya saker, en del nya saker i en ny stad.
Jag är en ny del i en ny stad.

Livet förändras inte tillräckligt mycket för mig. Eller för mina föräldrar, och när ska du ta tag i ditt liv?
-Flytta härifrån!
-Tror du jag vill bo kvar?

Jag önskar att bekräftelsen varade längre, var permanent. Eller att jag inte behövde den.
Att jag inte behövde blickar, komplimanger, kyssarna och sexet. Så sluta hålla min hand i din.
Jag färgar över mitt röda hår, så kan vi se hur intressant jag är.
Men stick då, för du vill inte vara med en sån som mig iallafall.

Bra, hejdå.