Australian happiness.
Idag på min buss till jobbet, nr 11 fick jag en underbar känsla.
Vi åkte förbi en hållplats där en tjej stod med ett halvätet äpple i munnen. Det var ganska kallt, och hennes smala ben såg ut att frysa. Hade jag haft en kamera då, hade jag ställt in sepia (den ända inställningen jag faktiskt kan sen min gamla nokiatelefon) och tagit en underbar gulnad bild right there and then.
Och jag tänkte att
Nu ska jag bli fotograf! Jag som har så många ideér och tankar och ser nya coola saker och hänger med fina människor kommer få fram underbara bilder även om jag inte kan ställa in eller framkalla.
Och det är underbart. Att jag kan faktiskt göra exakt vad jag vill, även om jag är fattig eller helt enkelt är dålig på att fotografera så kan jag göra det - stjäla en kamera och ta dåliga bilder för att ge mig själv utlopp.
Skriva en ungdomsfilm ska jag också göra - en bra, meningslöst meningsfull film om just nu. Om mitt liv just nu som är så viktig för mig, men inte många andra. Men för mitt liv skulle jag vilja hoppas, att det jag gör nu har en betydelse för hur jag kommer end up, hur allting kommer planas ut. Vad är annars meningen?
Spela in filmer, skriva böcker, skiva låtar, fotografera folk, teckna och måla konstverk. Kanske se på en film emellan allt det där, för att få ta en paus. Men för viktigast av allt få en känsla av att få göra det man vill. Bara att veta det gör att jag bara behöver skriva en sida, en låttext eller ta ett ända fotografi. Tyvärr räcker det inte.
Den tillfredställelsen varar inte tillräckligt länge..
