Och de få gångerna sanning spelar roll är då någon skriker ut orden.
Det ända som du orkar göra på morgonen är att koka kaffe, dricka de framför musik om drömmar. Som du själv ger upp bit för bit, varje dag. Allt annat ger dig ångest. För att jag inte är som de på bilderna som pryder min vägg. Och för att du ändå hoppas att du själv sitter på en ung tjej med drömmars vägg en dag, som inte gett upp sina.
Och jag skäms för att jag dömt de som vill bli något annat än vad jag anser. För den ända som sitter ensam kvar är jag, på samma ställe där jag växte upp. Jag hatar samma frågor de ställer mig. Men mest hatar jag mina svar, som inte är vad de skulle vara. Av alla trodde jag inte att jag var den som skulle sitta kvar i samma lakan, med samma melodier i huvudet, utan att ha kommit någonstans. Jag har inte råd med en tågresa härifrån, jag har ingen plan. När den kändes för långt borta gav jag upp den.
Jag sitter tyst i väntan på ett samtal, en vändpunkt eller en ny melodi.
