anniesaventyr

Idag ska jag uppleva något jag aldrig trodde jag skulle få. Om bara några timmar ska jag få sitta på en bio med min pojkvän och bästa vän och se på min och världens bästa film Jurassic Park, numero uno! Steven Spielbergs mästerverk är back on the big screen och jag can't freaking believe it.
Filmen jag växte upp med, som jag hade ett party temasatt med, vars låtar konstant går på repeat i min hjärna ska jag få se på BIO!

Det är uppladdning tills uppföljaren, Jurassic Park 4 - Där de bygger upp igen parken igen!
Och jag känner mig otroligt omöjligt uppladdad!
Tack och hej, jag älskar livet.
Och Jurassic, och Steven.

- Jag såg på Facebook att hon har pojkvän nu.
- Hon?

Jag? Jag såg på Facebook att jag har pojkvän nu.
Jag är antagligen lika förvånad som Faceook över det faktum.
Men jag antar att jag till sist insåg att de jag hatat så intensivt under en uppväxt utan pojkvän, hade jag antagligen hatat precis lika mycket utan bättre hälfter. Och att det faktiskt inte behövde bli jag.
Jag kanske kan vara en cool brud då, kanske kan vara ett sådant par som Kate Moss & Johnny Depp.
Ja, så nu är jag inslängd i ett oväntat äventyr.
Vem skulle tro att för 3 år sedan när jag skaffade denna blogg, som sårad liten 16åring skulle sitta här med en pojkvän, lika cool som Johnny Depp - herregud. Detta är mitt liv nu, men till bruset av vinet kändes det rätt. Förrvirrande med rätt.

Jag har aldrig varit så lycklig över två lediga dagar som jag är nu.
Att få dricka vin och sova ut dagen efter - vilket privilegium!
Hemmafest? Förfest? Utgång? Shottar? Öl? Vin? Åh, valet är mitt.
Och imorgon vill jag vakna som Katy i t.g.i.f med illamående underbara minnen.

Ödet har dock givit mig minus på mobilpengar så inget fylleringande kan det bli - tacka din lyckliga häst! Bara 9 mintuter kvar av hälsningsfraser, bokningar, ursäkter och överföringar. Åh dag tas snart över av kväll. Mina ögon ska få sällskap av sotad kajal, och min kropp ska prydas av glädje. Min hals ska få vin och min hjärna brus.
Detta är min poesi och det mixas som en drink med det jag kan bäst.

Idag på min buss till jobbet, nr 11 fick jag en underbar känsla.
Vi åkte förbi en hållplats där en tjej stod med ett halvätet äpple i munnen. Det var ganska kallt, och hennes smala ben såg ut att frysa. Hade jag haft en kamera då, hade jag ställt in sepia (den ända inställningen jag faktiskt kan sen min gamla nokiatelefon) och tagit en underbar gulnad bild right there and then.
Och jag tänkte att
Nu ska jag bli fotograf! Jag som har så många ideér och tankar och ser nya coola saker och hänger med fina människor kommer få fram underbara bilder även om jag inte kan ställa in eller framkalla.

Och det är underbart. Att jag kan faktiskt göra exakt vad jag vill, även om jag är fattig eller helt enkelt är dålig på att fotografera så kan jag göra det - stjäla en kamera och ta dåliga bilder för att ge mig själv utlopp.
Skriva en ungdomsfilm ska jag också göra - en bra, meningslöst meningsfull film om just nu. Om mitt liv just nu som är så viktig för mig, men inte många andra. Men för mitt liv skulle jag vilja hoppas, att det jag gör nu har en betydelse för hur jag kommer end up, hur allting kommer planas ut.  Vad är annars meningen?

Spela in filmer, skriva böcker, skiva låtar, fotografera folk, teckna och måla konstverk. Kanske se på en film emellan allt det där, för att få ta en paus. Men för viktigast av allt få en känsla av att få göra det man vill.  Bara att veta det gör att jag bara behöver skriva en sida, en låttext eller ta ett ända fotografi. Tyvärr räcker det inte.
Den tillfredställelsen varar inte tillräckligt länge..

I torsdags gjorde jag något jag aldrig gjort förut.
För första gången i mitt livsjukanmälde jag mig, när jag in fact inte var sjuk utan bara lite trött i huvudet.

Idag fick jag skäll.
Jag hann bara komma till jobbet, vara glad i cirka 1 minut innan jag såg mailet. Annie, kan du komma upp och prata med mig under din rast!

My nerver orkar inte med att vänta på att få skäll eller vad det nu kunde tänkas vara, så jag gick upp till chefen, 2 våningar upp Du ville prata? med nervös engelska.

Ja, de hade ju tydligen checkat min facebook och visste att jag hade varit ute på Snigelbaren i torsdags, och antog att dagen efter spenderades bakfull i sängen då jag ringde med en historia om matförgiftning. 
Jag kände inte att det var läge att förneka så jag fick en sista och första varning & knäppandes med fingrarna sa hon att hon kan sparka mig like that!

Älskade lojala Elin sa att hon ville gå rakt upp och säga upp sig, inte bara för hela skälla på hennes bästa vän-grejen utan för att det helt enkelt räcker med utskällningar, möten och hot från deras sida. Arbetsmiljön har ju inte direkt varit på topp här..
Jag ändrade ju sekretessinställningarna asap på Facebook, men ärligt talat är jag nervös för att publicera detta inlägget också. Det känns som att de har kameror överallt, kanske små minikrabbor med sändare där de kan se allt man skriver och säger om de.
Detta kanske blir ett sista inlägg från arbetsdatorn, kanske får jag ett nytt mail imorgon Annie, du har bloggat ner oss på internet , vi måste let you go.

Det är bara så typiskt - Då jag vet att två andra brudar, aka the good girls på jobbet som säljer så bra också sjukanmälde sig, då de in fact var i Italien. Men de får såklart ingen skit, ingen skäller väl på the good girls. Men är man lite sådär högljudd, hänger med Elin och verkar vara en partybrud så krävs det inte mycket för att det ska kallas till möten och varnas. Och den här skiten kommer hänga med en sålänge man inte går över till the dark side, där man slickar ass och säljer ut sina kollegor.
Jag fick en flashback, då vår gamla klassföreståndare ville prata lite med Elin och mig en dag efter lektionen. Jo då hade vi ju haft ett engelska nationella hör&skriv-förståelse prov där jag missat en hel sida! som jag svär till gudarna måste varit ihopklistrad - Inte fan skulle jag bara hoppa över en sida bara sådär.
Men då hade ju gamla Matte gått in på fejjan och sett att jag och Elin spenderat dagen innan drickandes öl hemma hos Lotta! Och att bakfyllan gjort att jag medvetet hoppat över en sida i provet, och ni kan ju egentligen och allt det där.

Men alla dessa sjukanmälande, duktiga brudar som hoppade av kurser eller som helt enkelt var onaturligt sjuka onaturligt ofta fick ingen utskällning. Inga besvikna blickar om att de vet att man kan egentligen. Inga jävla möten. Men sålänge man väljer att vara en sån brud som de dömmer med en blick, kommer de ha ögonen på en.

It's both a blessing and a curse man...