The yesterday
Någonstans i de bättre områdena av Malmöstad skulle Herr Johan och Pamela Andersson (no joke, hon hette seriöst Pamela freakin' Andersson) ha en liten lunchtillställning. Redan när jag fick reda på att de hyrt in catering, en städerska, + barnflicka till deras 10åriga dotter!? för en lunchtillställning förstod jag att vi skulle ha att göra med the creme de la creme of the south.
De var inte som Svenska Hollywood fruar, men de var close enough. När vi kom verkade som vilket svenssonpar som helst, men så fort deras gäster kom var det kindpussar, dåliga överklasskämt och champange - inget mousseradevin utan riktig champange som de importerat en pall (ca 80 lådor) av från Frankrike. Oh yes, Herr Andersson berättade historien för oss. Jag antar att jag var distraherad av klasskillnaden för vid ett tillfälle sköt jag champangekorken rakt upp på näsan, som tur var gästerna för upptagna med sitt eget för att märka mig. Självklart kan man vara rik och hyra in catering, jag skulle ju lätt göra det om jag var rik och hade överklassvänner - skillnaden är om man får de fattigare att känna sig fattiga. Och jag kände mig verkligen underklass bland män med rosa skjortor och deras fruar med Louis Vuittonskärp och matchande väska.
Vid ett tillfälle skulle jag fråga Pamela Andersson vart kaffeasachetter var, så jag böjer mig ner vid deras bord och frågar försiktigt Pamela? Då vänder hon sig inte ens om, utan sträcker sin färdigätna tallrik över ryggen till mig, utan att säga ett ord. Att känna sig fattig är en fruktansvärd känsla,-så när jag kom hem ringde jag människor på mig egen nivå. Also known as John, Victor och Andy - vi spelade Risk, i vilket jag totallt spöade Victor as! och drack billig öl. Underbart!
Inatt drömde jag att vi kom hem från en utekväll klockan fyra på morgonen, väldigt bakfull och väldigt sliten. Jag skulle precis följa Vicky ut genom dörren när den öppnas och du kommer hem, complete suprise. Vi stannade uppe hela morgonen och kollade på film och snackade. Fan vad jag saknar dig.
