jag reser mig inte upp så är det snart över.
Om 40 minuter går mitt tåg. För en halvtimme sen skulle jag tagit bussen.
Istället sitter jag kvar på golvet med saltvatten på kinderna.
Det är så mycket lättare att sitta kvar, att inte resa sig, inte resa iväg, att inte ta tag i saker.
Istället sova förbi allt man inte vill.
Jag ser ingen anledning att försöka. Hålla uppe humöret, hålla uppe en konversation som ändå snart dör ut, jag har ingen anledning att vara ledsen eller att gråta. Men det vet jag inte många som har - inte riktigt bra anledningar.
På elementet brevid mig finns det stelnade röda droppar, dem har finnits där sen i sommar då jag spillde. Jag har väntat ett halvår med att torka bort det, jag sitter hellre med droppar på kinderna.
Allting gör ont inombords, min kropp är matt av hopplöshet.
Ingen älskar hopplöshet, därför har mina droppar stelnat.
Idag går snabbt om jag inte reser mig upp,
