Och om dagar och nätter är lika långa är mina dygn minuter.
Och ensamhet behöver en ny innebörd, för orden har slitits med tårar och likgiltighet - och det har slitits utan hälsa.
Varje dag är likadan, den bär samma namn. Veckor passerar utan att hon förstår skillnaden, för tiden finns inte när livet står stilla. Och hur de kan älska henne, så kall. Så olik de. Och de behöver inte säga det, deras ögon skriker högt - besvikelse. Och de frågar henne vad felet är, vad hon känner. Men allt stakar sig till tysthet. Gör ögonen matta, utan känslor. För tårarna tar sig bara fram när fönster är stängda, ljudlöst hörbara. När luften är kvav och huset tomt. Men orden bränner innanför kroppen. Huvudet, hjärtat. Utan något finns bara en känsla kvar, om ens.
Ensamhet.
Kommentarer
Trackback
