anniesaventyr

Det är mer sällan nu, men det  är samma musik.. the same refrain, I miss you.. New York’s still so much colder than I thought. Jag vill hålla kvar I dem sakerna som påminner om dig, om oss. Letar efter bilder, minnen som bara vi har. Som det är svårt att berätta om.. kanske för att dem är bara minnen, kanske för att jag saknar dig. Kanske för att dem inte skulle förstå.

När jag gick på vägen och pratade med dig och du var flera mil bort hittade jag en svart katt, så jag satt  med den och jag satt med dig och pressade örat mot din röst. Och vi pratade och det var varmt ute, och jag kände mig varm. Nu är det kallt, kanske är det så att ens känslor ändras med årstiderna. Kanske är det en ursäkt för att frysa.

Det är fler blåmärken på mina ben nu, mindre minnen om kvällen innan. Jag längtar då jag kan få mitt huvud till ett suddigt moln, för att glömma. Men varje gång jag försöker är du där och håller din hand om min haka. Och jag står kvar och minns tydligare än någonsin.
Alla dem anledningarna till varför vi låg nakna och jag pratade om saker som var för hemliga. Saker som jag vet du aldrig skulle berätta för någon, inte då. Inte någonsin. Kanske insåg du aldrig vad jag sa, kanske lyssnade du inte. Men det fanns en anledning till varför jag pratade. Och det var för att du aldrig gav mig lösningar, bara tystnad. Antagligen av förrvirring, men ingenting har någonsin varit så klart som när du sa dem.