anniesaventyr

Jag är fast, har fastnat i en rutin. Jag går i skolan, festar onsdagar och fredagar. Åker tåg varje söndag. Äter och sover. Antagligen finns det inte mycket att göra, man måste ju gå i skolan och äta. Och sova. Men jag vill att något ska ändras, att någon försvinner eller att jag träffar någon ny. Samma musik och samma deppiga dagar, samma längtan och samma utsikt utanför mitt fönster. Samma drömmar.

Jag väntar på att något ska förändras, kanske jag. Förtsätt vänta. Lova det, börja inte utan mig. Åk inte till något oväntat, lev inte. Inte än. Bara några månader, sen ses vi i vad borde varit vårt riktiga liv. Jag glömmer just nu för jag vill framåt, dit vi måste komma. Syns man inte, finns man inte. Snart ska vi finnas, snart ska dem få se.

Jag vill det så mycket att jag blir galen, oroar mig att jag ska hamna där dem finns. Dem med barn, hundar och radhus. Män som älskar dem för att dem inte är som vi. Vi ska inte hamna där va? Jag behöver att du säger det, tror på det. Vet. Att det inte kommer vara vi. Vi ska få något större, bli något. Så som vi sa när vi var små, när vi lekte. Fast denna gången är det ingen lek, vi kan inte lägga undan fantasin och fortsätta leva, inte om vi vill ha det livet. Det är på riktigt nu och jag tänker aldrig sluta leta, aldrig tvivla. Det är någon som lyckas, vi är mer än bara någon.

Vem tror på evig kärlek? Vem tror på den nu? Hur kan dem tro på evig kärlek? Hur kan dem tro på den nu? Hurricane..