Augustibarn
Det är konstigt att man kan känna sig så ensam i ett stad där man känner alla.
Där man blir chockad när man ser en människa gåendes på gatan man aldrig sett förut. Jag har sett alla gamla pensionärers dömande blickar, alla lärares besvikna miner då man gäspar på lektionerna. Jag har hört alla rykten och saker som har sagts till mig. Om mig. Jag har sagt för mycket och gjort för många fel saker för att bli bortglömd. Om fem år kommer jag vara ingenting. Bara ett minne. Om ens.
Då kommer någon annan stackars tjej sitta här och fundera på att byta livsstil bara för att tillfredsställa majoriteten av omgivningen.
Kommentarer
Trackback
